Att man står vid kanten på bryggan och balanserar mellan att falla frammåt och dyka ner till botten och vägra ta sig upp eller att falla bakåt och ta smällen med att slå huvudet i bryggan och se sina drömmar där uppe i skyn blockerade av mörka moln. En läskig känsla av beslutångest. Drömmarna är där, dom skiner ovanför molnen så vackert. medans det är så lätt att bara luta sig fram och ge upp och lämna precis allt och sedan ligga på bottnen och se konsekvenser och kärlek passera förbi utan att kunna göra något.

Man vill slå i sig i bryggan och kolla upp och drömma om något man inte kan få eller uppnå, bara ligga där på bryggan en kall november kväll med tårfylda ögon och accepterar att detta är idioti.

Man hör rösten av den människa som är fastklistrad i minnet att du ska resa dig upp, du ska inte ge upp.

Men när det är så mycket man döljer i sin kamp, man vill bara ligga kvar utan att göra någonting och för första gången på länge bara känna hur det är att ge upp, en bitter smak av att förlora mot sig själv. Man har inte orken att kämpa längre. 

Med att ständigt svara på frågan "Hur är läget?" med att det är bra och et har aldrig vart bättre, bara för att inte avväpna en med det jobbiga "jag mår inte bra". Jag är en feg individ med att jag inte vill få personer i omgivningen att må dåligt för att jag mår dåligt och istället för att säga som det är är det lätt att ta på sig masken och bara spela med.

Jag som människa är misslyckad, allt jag brinner för har en glöd som ett blött löv. Det brinner inte ordentligt och det gör så att jag inte ser det som andra ser och därför misslyckas med mina val och konversationer. Med att alltid veta att konsekvenserna av att inte sagt det som jag ville få fram och istället fegar ur jagar mig hela tiden. Att göra det enkla av att dela med mig av mina känslor är för mig skrämmande. därav kommer lidandet av att man misslyckas och inte ser possitivt på sin framtid utan ser ens framtid som en mur för andra, att man ständigt är ivägen för allt och alla oavsett med vad man gör. Därav därför jag är ganska osocial av mig när det gäller sociala medier då jag känner att jag stör i vad som helst.

Att ofta kolla på kontaktlistan och ha den viljan att ringa men fegar ur när det ringer och klickar på röd lur.

Hela mitt liv har vart så att man fegar ur och där av så mår jag extremt dåligt av allt som hänt och tränar varje dag på att bli bättre. jag har accepterat att jag inte är världens bästa människa eller den vän som jag ska va, jag har accepterat att jag inte ytligt ser bra ut, jag har accepterat att jag inte är som alla andra. Det är nu jag faller bakåt och hoppas på att skyn ska öppnas och se framtiden, den framtid av lycka, kärlek och vänskap. den framtid jag önskar som är så lång bort ifrån mig.

Dagarna för mig är mörka men kämpar för mig bara mig.

jag vill vara som alla andra, jag vill ha ett förhållande, ett stabilt jobb, inga problem när det gäller läxor, att tänk utan problem, ett filter jag vill vara en bra människa....jag har accepterat att det är en lång väg dit. jag har accepterat sanningen och verkligheten är att ständigt visa sig stark, att inte vara svag för människor.

lyckan är att dela det med någon och min verklighet får vara svag.

få mig på benen och få mig bort från bryggan, få mig till verkligheten.......