Jag må vara ung men jag har mycket i bagaget. Det värsta är när man inser hur dåligt fysiskt man mått och i sedan insett varför allt vart så smärtsamt.

Med en dålig ekonomi och stress i en vardag då man hade det tufft med att hitta jobb med de meriter man hade på sitt CV. med ett bidrag på cirka 4000 kronor varje månad för att överleva räcker inte så långt om man har en massa utgifter på det.

Jag klarade studenten och flytta direkt ner till småland för att börja om på nytt och hitta det jag brinner för och det första jag ville testa i ett snack med AF och Soc var att jobba på ett LVU. Jag ville hjälpa dom som har problem i vardagen helt enkelt men det var för riskabelt och dom ville inte att jag ska börja där på en gång för det är tufft och det krävs att du är lite äldre pojkspoling. så då kom ett förslag som skulle ändra hela min framtid, du kan börja praktisera på en Ungdomsgård. fine tänkte jag det kan låta skoj att spöa kids på tv spel och hänga med dom på deras fritid. 

När jag kom in i den verksamheten så kände jag att här hör jag hemma, och det bästa var att personalen såg en potential som var enorm för en utan utbildning socialt.

jag kämpade och älskade det där och slutade med att jag sammanlagt la på mig 1,5 års erfarenhet med den sortens arbete och nu sitter jag och pluggar på folkhögskola i en tvåårig fritidsledarutbildning. helt magiskt men i slutet på 2015 märkte jag något hemskt med mig själv.

Jag var ofta sjuk, fick ofta halsböld och jag hade ont överallt just mina leder.

kom ihåg att jag stog på vågen den hösten och vägde 64 kilo och det var en vikt jag nästan alltid legat på men tiden gick och la märke till att jag sa till mig ofta att jag skulle kämpa med att äta ordentligt men det flög inte in i min hjärna och jag var trött hela tiden. det var socker och energi drycker till en förbanelse och tomma kalorier överallt.

jag höll mig till dödens diet och mådde riktigt dåligt då stressen flög in, konstant ont i magen.

för mig var det inget för jag fokuserade på allt runtom istället för att fokusera på mig själv.

som sämst mådde jag en dag då jag stälde mig på vågen i gymmet efter haft halsböld en vecka och övertalade mig själv att träna och siffrorna hoppades jag att dom ljög då det stog 54 kg. tiden gick och tänkte inte mer på det och fick en underbar inbjudan upp till storstan för att fira midsommar då jag packade allt utan att ens tveka.

jag kommer hem till modern och somnar kaputt på sängen i mitt gamla rum och vaknar dagen därpå och glider in till köket där min syster står och på en gång får jag attacken att jag är en pinne och jätte smal och jag var trött på det snacket som jag hört sen jag var liten att jag var jätte smal, så där står jag och käftar emot och säger att det inte är okej att säga sånt och jag tar illa vid. därefter min morgon ciggaret ställer jag mig på vågen hemma hos morsan och ser att det står 56 kg. jag sätter mig på toaletten och söker på vad för värden man ska ha för min längd och surfar vidare i kanske en timme tills jag inser att varför jag har haft så ont, vart så sjuk, och trött är pågrund av min ätstörning. jag hade Anorexia. jag satt där och grät för mig själv. jag insåg hur jävlig jag vart mot mig själv.

dagarna gick och äntligen var det midsommar och mina vänner jag skulle träffa som jag längtat och där kom jag överens med en vän att allt skulle vändas och han fick mig att börja ta det på allvar.

han gav mig startskottet och med alla mina vänner bakom mig så visste jag att jag inte skulle svika dom.

jag sa till mig att dom här åren framöver ska bli det tuffaste jag vart med om.

jag började äta som en normal människa och tryckte i mig kosttillskott och började träna regelbundet och bara efter 2 månader flög jag upp till en vikt på 76 kg. i dagens läge med lite bristningar runt om på kroppen och stöd från mina bästa vänner samt vissa kroppsbyggare så har ett äventyr börjat. jag vann för första gången någonting mot mig själv, jag besegrade anorexia.

Utan vänner så är man inte mycket.

Bakom den där dörren sitter han, livrädd och i panik helt ensam med den där demonen i det vackra huset ute på landet.

Den demonen, den värsta av dom alla han som inte tvekar om att förstöra drömmar och självförtroende. 

Förut var den demonen något man inte kunde vara utan tills det gick för långt och allt blev bara värre och värre. Demonen blev på ett sätt maktgalen och beroende av att fly världen på ett äckligt sätt. Varje dag satt han bakom dörren och höll tummarna på att demonen inte skulle dra ner dörrhantaget till det minsta rummet i huset. för där satt han, den tysta fula människan som aldrig var social och var den svagaste av människor. Han som aldrig sa nej till sina demoner och därmed förlorade mycket på grund av det. mycket matriellt och förhållanden som sprack på grund av dom där demonerna.

(Demonerna kan vara en människa och kan även vara våra tankar)

ständig i flykt från den värsta demonen med att stanna hos vänner och få ett annat tänkande. för var han i huset instängd med demonerna fick han ständigt höra vad för fel han gjort och aldrig gjort rätt för demonen. ständigt kedjad och nertryckt i närvaron med demonen. Men för han var det normalt det va alltid så här, får ju aldrig ordet vid bordet och ständigt göra det dom demonerna vill och dom skulle alltid ha uppmärksamhet. det bästa som kunde hända var att demonerna slogs om ljuset för mest uppmärksamhet  och det gjorde så att han den där pojken fick en mikro semester och kunde andas ut. flykten var nära för pojken, nu var han student och satt i en hjältes bil i framsätet och överlycklig att kampen mot skolan var över och nu fick frågan om du vill bo hemma hos mig i småland.

grabben sade ja, det var inget att tveka om det var ju nu chansen att börja om på något nytt och bli kung över sitt egna liv! nu var chansen att hitta sig själv och bli bosatt 40 mil ifrån Djävulsdemonen. men där kom konsekvenserna, han var även tvungen att bo så långt bort från sina hjältar. dom där två hjältarna som bor i södertälje, en av dom har han känt sedan början av högstadiet. den hjälten bjöd med honom in till hans familj, en familj som visade glädjen med livet och en gemenskap utan dess like. en familj som jag kunde vara hos när det var som svårast. den hjältens förmåga att få en till ett paradis av glädje och en flykt från verkligheten.

den andra hjälten som kom in i hans liv, en vän som han aldrig vill förlora, en vän som alltid är där och leder en ur graven för att se till så att han står på benen. en hjälte som han tänker på dagligen för att få motivation till att kämpa och gå med huvudet uppåt och se möjligheterna, den här hjälten har fått bort självskadat beteende från honom. det leendet som är utav guld och den personligheten som kan få vem som helst på benen och den auran som hjälten har är läkande. en äkta vän och någon med stort hjärta som man gör allt för och vet att man får något tillbaka, en individ med potential till att göra vad en hjälten vill med pojken bakom ryggen för all stöttning.

hjältarna har den största platsen i pojkens hjärta och det vet dom.

och så har pojken den hjälte som vart med sen födseln, modern som alltid trott på honom och alltid vart där för en oavsett vad. hon som är ängeln på jordens yta. 

och den hjälte som han skulle vara med nu är fadern, han som alltid skyddat pojken från faror och med en personlighet av guld som alltid vill det bästa för folket runt om kring. en riktig ledare. en förebild. så en fader ska vara.

pojken tog vara på chansen att fly till nya möjligheter. ett nytt äventyr börjar.

med demonerna nu i huvudet istället för i pojkens närhet så börjar livet på nytt.

kärlek till hjältarna ni räddar liv.

ni har räddat den här pojkens liv.

Att man står vid kanten på bryggan och balanserar mellan att falla frammåt och dyka ner till botten och vägra ta sig upp eller att falla bakåt och ta smällen med att slå huvudet i bryggan och se sina drömmar där uppe i skyn blockerade av mörka moln. En läskig känsla av beslutångest. Drömmarna är där, dom skiner ovanför molnen så vackert. medans det är så lätt att bara luta sig fram och ge upp och lämna precis allt och sedan ligga på bottnen och se konsekvenser och kärlek passera förbi utan att kunna göra något.

Man vill slå i sig i bryggan och kolla upp och drömma om något man inte kan få eller uppnå, bara ligga där på bryggan en kall november kväll med tårfylda ögon och accepterar att detta är idioti.

Man hör rösten av den människa som är fastklistrad i minnet att du ska resa dig upp, du ska inte ge upp.

Men när det är så mycket man döljer i sin kamp, man vill bara ligga kvar utan att göra någonting och för första gången på länge bara känna hur det är att ge upp, en bitter smak av att förlora mot sig själv. Man har inte orken att kämpa längre. 

Med att ständigt svara på frågan "Hur är läget?" med att det är bra och et har aldrig vart bättre, bara för att inte avväpna en med det jobbiga "jag mår inte bra". Jag är en feg individ med att jag inte vill få personer i omgivningen att må dåligt för att jag mår dåligt och istället för att säga som det är är det lätt att ta på sig masken och bara spela med.

Jag som människa är misslyckad, allt jag brinner för har en glöd som ett blött löv. Det brinner inte ordentligt och det gör så att jag inte ser det som andra ser och därför misslyckas med mina val och konversationer. Med att alltid veta att konsekvenserna av att inte sagt det som jag ville få fram och istället fegar ur jagar mig hela tiden. Att göra det enkla av att dela med mig av mina känslor är för mig skrämmande. därav kommer lidandet av att man misslyckas och inte ser possitivt på sin framtid utan ser ens framtid som en mur för andra, att man ständigt är ivägen för allt och alla oavsett med vad man gör. Därav därför jag är ganska osocial av mig när det gäller sociala medier då jag känner att jag stör i vad som helst.

Att ofta kolla på kontaktlistan och ha den viljan att ringa men fegar ur när det ringer och klickar på röd lur.

Hela mitt liv har vart så att man fegar ur och där av så mår jag extremt dåligt av allt som hänt och tränar varje dag på att bli bättre. jag har accepterat att jag inte är världens bästa människa eller den vän som jag ska va, jag har accepterat att jag inte ytligt ser bra ut, jag har accepterat att jag inte är som alla andra. Det är nu jag faller bakåt och hoppas på att skyn ska öppnas och se framtiden, den framtid av lycka, kärlek och vänskap. den framtid jag önskar som är så lång bort ifrån mig.

Dagarna för mig är mörka men kämpar för mig bara mig.

jag vill vara som alla andra, jag vill ha ett förhållande, ett stabilt jobb, inga problem när det gäller läxor, att tänk utan problem, ett filter jag vill vara en bra människa....jag har accepterat att det är en lång väg dit. jag har accepterat sanningen och verkligheten är att ständigt visa sig stark, att inte vara svag för människor.

lyckan är att dela det med någon och min verklighet får vara svag.

få mig på benen och få mig bort från bryggan, få mig till verkligheten.......